JRamos ®
Din bortvända blick och ensamma tår säger redan allt. De berättar om ett krossat hjärta som har förblivit kallt. En romans som tog en plötslig vändning mot det värre. Och dagarna då ljusets strålar fick skina blev allt färre. Jag ser hur du försöker le, hur du försöker glömma. Jag ger dig löften och hopp som får dig att drömma. Men då påminns du om hur allt vände på en sekund, hur du sedan den mardrömmen inte kan få en blund.
Och jag gråter nu för din skull för jag ser hur det dig tär. Jag vill kunna lyfta den tunga börda din hukade rygg bär. Jag vill kunna torka de tårar som faller ner i dina händer. Jag vill vara det öppna fönstret i dina återvändsgränder. Men än är du fast bakom din högt byggda mur. Jag står på andra sidan och väntar på min tur. På min chans att få hela ditt krossade hjärta. På min chans att få lindra din eviga smärta.
För hur djupt du än föll i följd av någon annans illdåd, betyder det inte att ditt hjärta är bundet av taggtråd. För hur ont det än gjorde i följd av någon annans svek, betyder det inte att du aldrig igen ska få känna kärlek. Så vänd din vackra blick hit och låt mig torka din ensamma tår. Jag vet att det kommer ta ett bra tag att hela dina gamla sår. Men när du är redo att vända blad och sätta hjärtat i brand, då står jag väntande här på dig med en utsträckt hand.
Och jag gråter nu för din skull för jag ser hur det dig tär. Jag vill kunna lyfta den tunga börda din hukade rygg bär. Jag vill kunna torka de tårar som faller ner i dina händer. Jag vill vara det öppna fönstret i dina återvändsgränder. Men än är du fast bakom din högt byggda mur. Jag står på andra sidan och väntar på min tur. På min chans att få hela ditt krossade hjärta. På min chans att få lindra din eviga smärta.
För hur djupt du än föll i följd av någon annans illdåd, betyder det inte att ditt hjärta är bundet av taggtråd. För hur ont det än gjorde i följd av någon annans svek, betyder det inte att du aldrig igen ska få känna kärlek. Så vänd din vackra blick hit och låt mig torka din ensamma tår. Jag vet att det kommer ta ett bra tag att hela dina gamla sår. Men när du är redo att vända blad och sätta hjärtat i brand, då står jag väntande här på dig med en utsträckt hand.
JRamos © - Det bästa.
"Så jag viskar till sist ett tyst hejdå som blir mitt sista,
Och börjar gå hem medan jag spikar igen vår kista."
"Älskling, jag vet hur högt ett sårat hjärta kan skrika.
Och jag vet hur livet kan vara grymt och ödet svika.
Jag vet hur orden tappar betydelse och världen runt oss likaså,
När snön faller i april och himlen fortfarande är så oskyldigt grå."
"Hon fann det ironiskt att inse att hennes enda tröst var att inse att han aldrig älskade henne."
"Det enda han har kvar, när allt annat är borta, försvunnet, stulet. Han stirrar på det.
Hur det blänker. Hur vasst det är. Hur förbjudet det är. Han känner den mot huden.
Han ser rött."
Och börjar gå hem medan jag spikar igen vår kista."
"Nu kan jag inget annat göra än att låta tiden skölja dig bort.
Sorgsna fingrar torkar tårar från min kind och får det torrt.
Min största förälskelse och kärlek från första ögonblick.
Du förblir det lyckliga slutet som jag aldrig fick."
Sorgsna fingrar torkar tårar från min kind och får det torrt.
Min största förälskelse och kärlek från första ögonblick.
Du förblir det lyckliga slutet som jag aldrig fick."
"Älskling, jag vet hur högt ett sårat hjärta kan skrika.
Och jag vet hur livet kan vara grymt och ödet svika.
Jag vet hur orden tappar betydelse och världen runt oss likaså,
När snön faller i april och himlen fortfarande är så oskyldigt grå."
"För vi är de bortglömda legenderna i en gammal saga.
Med öppna sår och tårar på vår kind börjar vi kärleken jaga.
Vi håller hårt om hjärtat för det blåser när man står på toppen.
Vi är de bortglömda historierna och de nyfunna hoppen."
Med öppna sår och tårar på vår kind börjar vi kärleken jaga.
Vi håller hårt om hjärtat för det blåser när man står på toppen.
Vi är de bortglömda historierna och de nyfunna hoppen."
"Hon fann det ironiskt att inse att hennes enda tröst var att inse att han aldrig älskade henne."
"Jag kommer ihåg vår sista gång. Jag kommer ihåg vår väg så lång.
Jag kommer ihåg dina tomma ord. Jag kommer ihåg mitt hjärtas självmord."
Jag kommer ihåg dina tomma ord. Jag kommer ihåg mitt hjärtas självmord."
"Det enda han har kvar, när allt annat är borta, försvunnet, stulet. Han stirrar på det.
Hur det blänker. Hur vasst det är. Hur förbjudet det är. Han känner den mot huden.
Han ser rött."
"Jag ville förtjäna din hand, din kärlek, förtjäna dig.
Men nu önskar jag att någon hade kunnat hindra mig."
Men nu önskar jag att någon hade kunnat hindra mig."
JRamos ©
Så jag kastade hjärtat över horisonten, jag blev den sociala kameleonten.
Jag tog i främmande händer och bockade, för din förtrollande charm, den lockade.
Så jag bar förlustens fana i vinstens blick, som tack var ett varmt ögonkast allt jag fick.
Skrek och viskade i alla dessa öron, fick se chocken i deras vita ögon.
Så jag färgade havet rött och natthimlen vit, jag fick blodad tand och en obotlig aptit.
Stjärnorna och solen fick en vinröd nyans, och jag fortsatte att sprina egter din svans.
Så jag brann upp i vinterns kyla, fick snön att smälta och vargarna att yla.
Jag lät tårarna rinna fritt nedför min kind, dessa blodröda tårar gjorde mig blind.
Så jag stoppade tidens gång, eller försökte.. Utan minsta framgång.
Sekunderna saktade aldrig någonsin ner, dagarna passerade och blev fler och fler.
Så jag gjorde allt jag var tvungen till, jag glömde bort allt och gjorde det en gång till.
Jag ville förtjäna din hand, din kärlek, förtjäna dig.
Men nu önskar jag att någon hade kunnat hindra mig.
Jag tog i främmande händer och bockade, för din förtrollande charm, den lockade.
Så jag bar förlustens fana i vinstens blick, som tack var ett varmt ögonkast allt jag fick.
Skrek och viskade i alla dessa öron, fick se chocken i deras vita ögon.
Så jag färgade havet rött och natthimlen vit, jag fick blodad tand och en obotlig aptit.
Stjärnorna och solen fick en vinröd nyans, och jag fortsatte att sprina egter din svans.
Så jag brann upp i vinterns kyla, fick snön att smälta och vargarna att yla.
Jag lät tårarna rinna fritt nedför min kind, dessa blodröda tårar gjorde mig blind.
Så jag stoppade tidens gång, eller försökte.. Utan minsta framgång.
Sekunderna saktade aldrig någonsin ner, dagarna passerade och blev fler och fler.
Så jag gjorde allt jag var tvungen till, jag glömde bort allt och gjorde det en gång till.
Jag ville förtjäna din hand, din kärlek, förtjäna dig.
Men nu önskar jag att någon hade kunnat hindra mig.
JRamos ©
Du är som ingen annan med dina ord, den där hundvalpsblicken är så konstgjord.
Du är en jävel på att förföra, ett konstens geni, du är solens fläckar på en himmel så fläckfri.
Du ger bilden utav ett helt perfekt mönster,
du är alla regndroppar som singlar ner på mitt fönster.
Du ger upphov till tusen frågor utan svar och du anser dig själv vara helt utan ansvar.
Du har ett leende som glänser starkt, dock så färglös.
Du är den finaste rosen av de alla, dock så doftlös.
Du har en famn så otroligt lockande, dock så hjärtlös.
Du är en nutida poet med fina ord, dock så känslolös.
Du förvandlar sten till skimrande guld, du lånar och tar utan att få någon skuld.
Du greppar tag om ett tungt och oskyldigt hjärta,
bara för att lämna det oigenkännligt och i evig smärta.
Du är ett geni på din oädla konst, hänsynslös när du håvar in din fångst.
Du är stjärnan som skiner klarast om natten,
din, är handen som tystar alla de ovetande skratten.
Du är en jävel på att förföra, ett konstens geni, du är solens fläckar på en himmel så fläckfri.
Du ger bilden utav ett helt perfekt mönster,
du är alla regndroppar som singlar ner på mitt fönster.
Du ger upphov till tusen frågor utan svar och du anser dig själv vara helt utan ansvar.
Du har ett leende som glänser starkt, dock så färglös.
Du är den finaste rosen av de alla, dock så doftlös.
Du har en famn så otroligt lockande, dock så hjärtlös.
Du är en nutida poet med fina ord, dock så känslolös.
Du förvandlar sten till skimrande guld, du lånar och tar utan att få någon skuld.
Du greppar tag om ett tungt och oskyldigt hjärta,
bara för att lämna det oigenkännligt och i evig smärta.
Du är ett geni på din oädla konst, hänsynslös när du håvar in din fångst.
Du är stjärnan som skiner klarast om natten,
din, är handen som tystar alla de ovetande skratten.
rådjursblicken, hundvalpsblicken, åh, så konstgjord.
Du kan leda en hel orkester med dina fina gester,
du kan förblinda en hel själ, utan några protester.
JRamos ©
Glad har jag inte varit på länge, ensam har blivit mitt umgänge.
Dyster har uppsynen min blivit, sönder har jag alla brev rivit.
Röda har alla mina ärmar blivit, tomma är orden jag har skrivit.
Rädd för mig själv och alla dessa tankar, högljudda är alla röster som bara bankar.
Trött på allt jag är och har varit, långt åt helvete har gnistan farit.
Kallt och bittert är mina nya bästa vänner, varm och nöjd är några jag inte längre känner.
Förstörda är alla broar jag har byggt, försvunnen är allt det som kändes tryggt.
Omöjligt att återskapa och att återfinna, släckt för alltid är lågan som vill brinna.
Dyster har uppsynen min blivit, sönder har jag alla brev rivit.
Röda har alla mina ärmar blivit, tomma är orden jag har skrivit.
Rädd för mig själv och alla dessa tankar, högljudda är alla röster som bara bankar.
Trött på allt jag är och har varit, långt åt helvete har gnistan farit.
Kallt och bittert är mina nya bästa vänner, varm och nöjd är några jag inte längre känner.
Förstörda är alla broar jag har byggt, försvunnen är allt det som kändes tryggt.
Omöjligt att återskapa och att återfinna, släckt för alltid är lågan som vill brinna.
Hopplös är spegelbilden som stirrar tillbaka, arg och förbannad blir den och börjar skaka.
Krossad är bilden och i skärvorna ett nytt jag, undrande blick och explosiva hjärtslag.
Krossad är bilden och i skärvorna ett nytt jag, undrande blick och explosiva hjärtslag.
Blänker gör skärvan i det klara månljuset, hårt hålls den i handen för att få känna ruset.
Trevande letar den sig fram, fri från alla tankar och ska.
Sakta börjar tårarna rinna ner, röda tårar är allt spegeln nu ser.
JRamos ©
Timmar av tårar och smärta. Ett gråtande hjärta. Efter allt som hade skett var inget längre rätt. Hela nätter i evig dvala. Långsamt dök denna vita svala ner i hennes egna mörka grav. Där hon är fri från all ansvar och krav.
Minuter av glädje som inte längre finns. Och svidande minnen hon minns. Det mörka tränger in under huden och med det, alla de hemska ljuden. Men hon har blivit van, hon har redan en egen plan. Det är bara en tidsfråga innan hon ska våga.
Sekunder av illamående, tankar så slående. Hon har nu insett efter allt som skett. Som en illvillig parasit har tankarna tagit henne hit. Till denna kant av ingen ångest och hon avslutar med en sista gest.
Minuter av glädje som inte längre finns. Och svidande minnen hon minns. Det mörka tränger in under huden och med det, alla de hemska ljuden. Men hon har blivit van, hon har redan en egen plan. Det är bara en tidsfråga innan hon ska våga.
Sekunder av illamående, tankar så slående. Hon har nu insett efter allt som skett. Som en illvillig parasit har tankarna tagit henne hit. Till denna kant av ingen ångest och hon avslutar med en sista gest.
JRamos ©
Han såg allt det han hade kämpat för, allt det han hade strävat efter,
Allt det han hade gett sin själ för, rinna honom genom fingrarna.
För en sekund var han hennes. Men inte längre. Hon gav upp.
Upp på honom. Upp på de. På oss. Utan förvarning, utan någon som helst.
Han sjönk. Sjönk som en sten i oceanen. Hon var vad som höll upp honom.
Som fick honom att sväva högt, som fick honom att nå molnen i skyn. Nu hade han förlorat sitt skimmer, sin glans, sin gnista, sitt hopp. Hon vände andra kinden till och lämnade honom tomhänt.
Hans hjärta fick hon. Hans tid. Hans själ. Hela han, fick hon. Och det visste hon om. Ändå så tog hon allt och gick sin väg. Tusen frågor hade han, men fick inga svar. Han förblev undrande. Han förblev ett levande frågetecken. Följt av tre ensamma punkter...
Det var som att de satt på samma tåg och plötsligt spårade det ur.
Utan någon förklaring till varför försvann hon ur bilden. Ur ramen. Och att nu försöka finna henne igen, försöka finna kärleken åter, Det var som att leta efter en nål i en höstack.
Omöjlig att finna. Och när du väl finner den, är det försent.
Då är det försent att sy ihop igen, vad du än ville sy ihop. I detta fall var det försent för att sy ihop drömmarnas söm. De som hade brustit när hon drog den ensamma tråden.
En ensam tråd kan få en hel värld att bryta ihop, en hel själ. För det var det han gjorde. Han bröt ihop. Han blev aldrig sig själv.
Den han en gång hade varit, var ej mer. För även det tog hon med sig.
Det han är nu är blott ett tomt skal, en skugga, en silhuett av vad han en gång varit.
Han stirrar på sig själv i spegeln, men känner inte igen vraket som stirrar tillbaks.
Han sväljer illamåendet han får och slår ner blicken. Han plockar fram det enda.
Det enda han har kvar, när allt annat är borta, försvunnet, stulet. Han stirrar på det.
Hur det blänker. Hur vasst det är. Hur förbjudet det är. Han känner den mot huden.
Han ser rött.
Allt det han hade gett sin själ för, rinna honom genom fingrarna.
För en sekund var han hennes. Men inte längre. Hon gav upp.
Upp på honom. Upp på de. På oss. Utan förvarning, utan någon som helst.
Han sjönk. Sjönk som en sten i oceanen. Hon var vad som höll upp honom.
Som fick honom att sväva högt, som fick honom att nå molnen i skyn. Nu hade han förlorat sitt skimmer, sin glans, sin gnista, sitt hopp. Hon vände andra kinden till och lämnade honom tomhänt.
Hans hjärta fick hon. Hans tid. Hans själ. Hela han, fick hon. Och det visste hon om. Ändå så tog hon allt och gick sin väg. Tusen frågor hade han, men fick inga svar. Han förblev undrande. Han förblev ett levande frågetecken. Följt av tre ensamma punkter...
Det var som att de satt på samma tåg och plötsligt spårade det ur.
Utan någon förklaring till varför försvann hon ur bilden. Ur ramen. Och att nu försöka finna henne igen, försöka finna kärleken åter, Det var som att leta efter en nål i en höstack.
Omöjlig att finna. Och när du väl finner den, är det försent.
Då är det försent att sy ihop igen, vad du än ville sy ihop. I detta fall var det försent för att sy ihop drömmarnas söm. De som hade brustit när hon drog den ensamma tråden.
En ensam tråd kan få en hel värld att bryta ihop, en hel själ. För det var det han gjorde. Han bröt ihop. Han blev aldrig sig själv.
Den han en gång hade varit, var ej mer. För även det tog hon med sig.
Det han är nu är blott ett tomt skal, en skugga, en silhuett av vad han en gång varit.
Han stirrar på sig själv i spegeln, men känner inte igen vraket som stirrar tillbaks.
Han sväljer illamåendet han får och slår ner blicken. Han plockar fram det enda.
Det enda han har kvar, när allt annat är borta, försvunnet, stulet. Han stirrar på det.
Hur det blänker. Hur vasst det är. Hur förbjudet det är. Han känner den mot huden.
Han ser rött.
JRamos ©
Jag kommer ihåg vår första gång. Jag kommer ihåg vår alldeles egna sång.
Jag kommer ihåg dina fingrar mellan mina. Jag kommer ihåg alla dina ord, orden så fina.
Jag kommer ihåg midsommarnattsdrömmen. Jag kommer ihåg den starka kärleksströmmen. Jag kommer ihåg de fallande rosenbladen. Jag kommer ihåg hur de täckte den gråa staden.
Jag kommer ihåg att jag skulle minnas. Jag kommer ihåg att du skulle finnas.
Jag kommer ihåg att jag inte skulle glömma. Jag kommer ihåg att jag aldrig skulle sluta drömma.
Jag kommer ihåg regnbågens alla färger i dina trötta ögon.
Jag kommer ihåg regndropparnas stilla oväsen i mina öron. Jag kommer ihåg den svarta färgen, den röda färgen.
Jag kommer ihåg den djupa dalen mellan de stora bergen.
Jag kommer ihåg din sorgsna blick. Jag kommer ihåg alla dina trick. Jag kommer ihåg det jag borde ha glömt. Jag kommer ihåg det jag trodde jag gömt.
Jag kommer ihåg vår sista gång. Jag kommer ihåg vår väg så lång. Jag kommer ihåg dina tomma ord. Jag kommer ihåg mitt hjärtas självmord.
Jag kommer ihåg dina fingrar mellan mina. Jag kommer ihåg alla dina ord, orden så fina.
Jag kommer ihåg midsommarnattsdrömmen. Jag kommer ihåg den starka kärleksströmmen. Jag kommer ihåg de fallande rosenbladen. Jag kommer ihåg hur de täckte den gråa staden.
Jag kommer ihåg att jag skulle minnas. Jag kommer ihåg att du skulle finnas.
Jag kommer ihåg att jag inte skulle glömma. Jag kommer ihåg att jag aldrig skulle sluta drömma.
Jag kommer ihåg regnbågens alla färger i dina trötta ögon.
Jag kommer ihåg regndropparnas stilla oväsen i mina öron. Jag kommer ihåg den svarta färgen, den röda färgen.
Jag kommer ihåg den djupa dalen mellan de stora bergen.
Jag kommer ihåg din sorgsna blick. Jag kommer ihåg alla dina trick. Jag kommer ihåg det jag borde ha glömt. Jag kommer ihåg det jag trodde jag gömt.
Jag kommer ihåg vår sista gång. Jag kommer ihåg vår väg så lång. Jag kommer ihåg dina tomma ord. Jag kommer ihåg mitt hjärtas självmord.
JRamos ©
Sett så många vingklippta änglar falla. Sett tårarna rinna nedför kinderna på de alla.
Hört deras klagosång så många gånger. Men aldrig lärt mig texten i alla sånger.
Hört deras röster tystna på en sekund. Sett de stirra upp på taket utan att få en blund.
Försökt hålla deras händer, hålla de hårt. Försökt hjälpa de att flyga fastän det varit svårt.
Deras tomma blick säger allt. Hur de föll mot denna hårda asfalt.
Hur jag såg de falla genom atmosfären, och landa hårt i mitten av den hemska misären.
Jag har sett deras vingars fjädrar slitas av. Sett de, sakta men säkert, gräva sin egen grav.
Försökt slita spaden ur deras envisa händer, men de är fast i samma eviga återvändsgränder.
Sett så många och kommer se så många fler. Hur gnistan plötsligt dör ut och de faller ner.
Nu menar jag inte att gnälla, jag är inte sur. Jag undrar bara, när det kommer vara min tur.
JRamos ©
Dagarna gick men såret förblev öppet. Hon vaknade men undrade varför. Vad var det för poäng? Poäng med nåt alls längre. Sårad som aldrig förr. Lämnad ensam. Ingen kunde förstå vad som pågick i hennes sinne. Hat, sorg, besvikelse, panik, kärlek, saknad. Det var som att alla känslor släppts fria. Dagarna blev till nätter och nätterna till kalla, mörka, ensamma stunder. Stunder av skrik som ingen hörde. Tårar som ingen såg. Hon visste att hon var tvungen att gå vidare. Men vart ska man börja.. Hans nummer. Raderat. Varje form av kontaktmöjlighet. Raderat. Men hur raderar man minnen och upplevelser? Som en parasit sitter de kvar och påminner om allt man förlorat. Och då börjar tårarna rinna än en gång. Hon var starkare än så, det visste hon. Hon skulle komma över honom. Men det skulle ta sin tid, det fick ta sin tid. Det värsta var inte att komma över honom egentligen. Det var alla frågor hon hade. Där den viktigaste av de alla var varför. Varför var han tvungen att gå och göra det han gjorde? Varför var han tvungen att gå och krossa hennes hjärta? Hon älskade honom. Med hela sitt hjärta. Hon trodde han gjorde det också. Men man gör inte något sådant mot någon man älskar. Man är inte kapabel att göra något sånt. Så det fick bli hennes enda tröst. Hon fann det ironiskt att inse att hennes enda tröst var att inse att han aldrig älskade henne.
JRamos ©
För alla gånger tårarna fallit. För alla gånger hjärtat ditt sjunkit. För alla gånger jag har sårat. För alla gånger jag har dig förlorat. För alla gånger jag har släckt ljuset. För alla gånger jag kastat sten i glashuset. För alla gånger tystnaden bröts. För alla gånger dina händer omslöts. För alla gånger jag smekt din kind. För alla gånger jag varit blind. För alla gånger du ville sluta. För alla gånger vi ville njuta. För alla gånger jag gömt huvudet i sanden. För alla gånger jag tappat fästet om handen. För alla gånger jag aldrig fattade. För alla gånger jag skrattade. För alla gånger du öppnade ditt hjärta. För alla gånger du visade din smärta. För alla gånger du ville berätta. För alla gånger du ville ditt hjärta lätta. För alla gånger jag var blind, döv och stum. För alla gånger jag aldrig fyllde ditt tomrum. För alla gånger jag inte hörde ditt rop. För alla gånger jag fastnade i min grop. För alla gånger jag kunde, men inte gjorde. För alla gånger jag gjorde, men inte borde. För alla gånger jag borde, men inte kunde. För alla gånger sex, men aldrig sjunde. För alla gånger. För alla sånger. För alla gråt. För alla, förlåt.
JRamos ©
Jag har lurat mig själv för många gånger, spelat om samma gamla sånger. Gått på samma gamla styva lina, bara för att få se dig skina. Varför gör jag det här överhuvudtaget? Inget vett kvar när jag tänker bort jaget. Och blundar för min egen vilja, min egna makt. Bara för att få mitt hjärta slå i ditt hjärtas takt. För dig är jag villig att blunda för allt. Jag skriker mig hes när mitt hjärta är kallt. Bara för att få ditt hjärta slå i dubbeltakt. För du älskling, du har mig i din makt. Jag måste vara galen, för allt jag gör, det jag gör för dig, trots allt jag ser och hör. För dig skulle jag vara villig att fånga en granat. För du är min diamant av högsta karat. Jag sätter av en mina med huvudet före. Binder våra händer med detta snöre. Från dig vill jag inte skiljas, inte bryta loss. Detta blodsröda kärleksband binder oss. Även om du inte på mig blickar, även om det är till andra du dina signaler skickar. Så är det för dig jag skulle vara villig att ta en kula, även om allt jag får tillbaks är en smula.