Han såg allt det han hade kämpat för, allt det han hade strävat efter,
Allt det han hade gett sin själ för, rinna honom genom fingrarna.
För en sekund var han hennes. Men inte längre. Hon gav upp.
Upp på honom. Upp på de. På oss. Utan förvarning, utan någon som helst.

Han sjönk. Sjönk som en sten i oceanen. Hon var vad som höll upp honom.
Som fick honom att sväva högt, som fick honom att nå molnen i skyn. Nu hade han förlorat sitt skimmer, sin glans, sin gnista, sitt hopp. Hon vände andra kinden till och lämnade honom tomhänt.

Hans hjärta fick hon. Hans tid. Hans själ. Hela han, fick hon. Och det visste hon om. Ändå så tog hon allt och gick sin väg. Tusen frågor hade han, men fick inga svar. Han förblev undrande. Han förblev ett levande frågetecken. Följt av tre ensamma punkter...

Det var som att de satt på samma tåg och plötsligt spårade det ur.
Utan någon förklaring till varför försvann hon ur bilden. Ur ramen. Och att nu försöka finna henne igen, försöka finna kärleken åter, Det var som att leta efter en nål i en höstack.

Omöjlig att finna. Och när du väl finner den, är det försent.
Då är det försent att sy ihop igen, vad du än ville sy ihop. I detta fall var det försent för att sy ihop drömmarnas söm. De som hade brustit när hon drog den ensamma tråden.

En ensam tråd kan få en hel värld att bryta ihop, en hel själ. För det var det han gjorde. Han bröt ihop. Han blev aldrig sig själv.
Den han en gång hade varit, var ej mer. För även det tog hon med sig.
Det han är nu är blott ett tomt skal, en skugga, en silhuett av vad han en gång varit.

Han stirrar på sig själv i spegeln, men känner inte igen vraket som stirrar tillbaks.
Han sväljer illamåendet han får och slår ner blicken. Han plockar fram det enda.
Det enda han har kvar, när allt annat är borta, försvunnet, stulet. Han stirrar på det.
Hur det blänker. Hur vasst det är. Hur förbjudet det är. Han känner den mot huden.

Han ser rött.