Sett så många vingklippta änglar falla. Sett tårarna rinna nedför kinderna på de alla. Hört deras klagosång så många gånger. Men aldrig lärt mig texten i alla sånger. Hört deras röster tystna på en sekund. Sett de stirra upp på taket utan att få en blund. Försökt hålla deras händer, hålla de hårt. Försökt hjälpa de att flyga fastän det varit svårt. Deras tomma blick säger allt. Hur de föll mot denna hårda asfalt. Hur jag såg de falla genom atmosfären, och landa hårt i mitten av den hemska misären. Jag har sett deras vingars fjädrar slitas av. Sett de, sakta men säkert, gräva sin egen grav. Försökt slita spaden ur deras envisa händer, men de är fast i samma eviga återvändsgränder. Sett så många och kommer se så många fler. Hur gnistan plötsligt dör ut och de faller ner. Nu menar jag inte att gnälla, jag är inte sur. Jag undrar bara, när det kommer vara min tur.