Dagarna gick men såret förblev öppet. Hon vaknade men undrade varför. Vad var det för poäng? Poäng med nåt alls längre. Sårad som aldrig förr. Lämnad ensam. Ingen kunde förstå vad som pågick i hennes sinne. Hat, sorg, besvikelse, panik, kärlek, saknad. Det var som att alla känslor släppts fria. Dagarna blev till nätter och nätterna till kalla, mörka, ensamma stunder. Stunder av skrik som ingen hörde. Tårar som ingen såg. Hon visste att hon var tvungen att gå vidare. Men vart ska man börja.. Hans nummer. Raderat. Varje form av kontaktmöjlighet. Raderat. Men hur raderar man minnen och upplevelser? Som en parasit sitter de kvar och påminner om allt man förlorat. Och då börjar tårarna rinna än en gång. Hon var starkare än så, det visste hon. Hon skulle komma över honom. Men det skulle ta sin tid, det fick ta sin tid. Det värsta var inte att komma över honom egentligen. Det var alla frågor hon hade. Där den viktigaste av de alla var varför. Varför var han tvungen att gå och göra det han gjorde? Varför var han tvungen att gå och krossa hennes hjärta? Hon älskade honom. Med hela sitt hjärta. Hon trodde han gjorde det också. Men man gör inte något sådant mot någon man älskar. Man är inte kapabel att göra något sånt. Så det fick bli hennes enda tröst. Hon fann det ironiskt att inse att hennes enda tröst var att inse att han aldrig älskade henne.