Du är som ingen annan med dina ord, den där hundvalpsblicken är så konstgjord.
Du är en jävel på att förföra, ett konstens geni, du är solens fläckar på en himmel så fläckfri.
Du ger bilden utav ett helt perfekt mönster,
du är alla regndroppar som singlar ner på mitt fönster.
Du ger upphov till tusen frågor utan svar och du anser dig själv vara helt utan ansvar.

Du har ett leende som glänser starkt, dock så färglös.
Du är den finaste rosen av de alla, dock så doftlös.
Du har en famn så otroligt lockande, dock så hjärtlös.
Du är en nutida poet med fina ord, dock så känslolös.

Du förvandlar sten till skimrande guld, du lånar och tar utan att få någon skuld.
Du greppar tag om ett tungt och oskyldigt hjärta,
bara för att lämna det oigenkännligt och i evig smärta.
Du är ett geni på din oädla konst, hänsynslös när du håvar in din fångst.
Du är stjärnan som skiner klarast om natten,
din, är handen som tystar alla de ovetande skratten.