Glad har jag inte varit på länge, ensam har blivit mitt umgänge.
Dyster har uppsynen min blivit, sönder har jag alla brev rivit.
Röda har alla mina ärmar blivit, tomma är orden jag har skrivit.
Rädd för mig själv och alla dessa tankar, högljudda är alla röster som bara bankar.

Trött på allt jag är och har varit, långt åt helvete har gnistan farit.
Kallt och bittert är mina nya bästa vänner, varm och nöjd är några jag inte längre känner.
Förstörda är alla broar jag har byggt, försvunnen är allt det som kändes tryggt.
Omöjligt att återskapa och att återfinna, släckt för alltid är lågan som vill brinna.

Hopplös är spegelbilden som stirrar tillbaka, arg och förbannad blir den och börjar skaka.
Krossad är bilden och i skärvorna ett nytt jag, undrande blick och explosiva hjärtslag.