JRamos.

Det är en tanke jag har länge undgått.
En insikt som aldrig fått komma till skott.
Den sista punkten i kapitlet som hette "Vi".
Så många gånger har jag låtit den glida förbi.

Nu är det ett tag sen du vandrade bort ifrån mig.
Men sanningen är att jag fortfarande tänker på dig.
Sanningen är den att jag fortfarande saknar dig och oss.
Och mot sanningens starka strömmar är det lönlöst att slåss.

Ibland får jag för mig att en lögn skulle kunna vara min undflykt.
Bort från all saknad, all längtan och alla förhoppningar jag byggt.
En enkel liten osanning som jag tvingar mitt hjärta att tro på,
Att fastän du har gått din väg så kommer mitt hjärta ändå slå.

Men man kan inte ljuga för sitt hjärta, för hur svagt det än slår,
Så vet den alltid vem det är den slår för, vem det är man åtrår.
Så lögner tjänar inget till när man är fast i sanningens strömmar.
Fortsätta hoppas, tjänar inget till när man är kvar i sina drömmar.

Och jag vill vakna upp men för att göra det måste jag inse,
Att jag har redan gett mitt allt och jag har inget kvar att ge.
Måste inse att tiden som du och jag hade är sedan länge förbi.
Jag måste sätta den sista punkten i kapitlet som hette "Vi".

För jag kan inte få dig att känna något du inte kan.
Jag kan inte få dig att finna känslorna som försvann.
Jag kan inte få ditt hjärta att höra något det inte hör.
Och jag kan inte få dig att älska mig så som jag dig gör.