Alltså, förr, då levde jag i minnesbilder.
Jag levde alltid i det förflutna, såg alltid bakåt och kunde inte släppa det som hänt. Men nu, nu släpper jag taget enkelt, jag lämnar inga fotspår kvar för att hitta vägen tillbaka och jag längtar efter det som kommer att hända.

Jag förstår människor som lever i det förflutna, det finns mycket man saknar, mycket man önskar kunde blivit på ett annorlunda sett och mycket man aldrig vill släppa taget om. När jag bokstavligen talat led av detta, då var det ett stort problem, det var tårar, det var sårande ord, det var bilder, det var minnen.

Allting handlade om minnen, jag minns att den tiden jag ville gå tillbaka till var oftast året jag var bästavän med Julia, året jag var bästavän med Armin och året jag gick i sjuan. Det fanns så himla mycket jag hade kunnat göra dom gångerna så att jag aldrig hade varit i denna situationen just nu. Hade jag stannat ihop med Julia så hade jag nog aldrig blivit så bra vän med Armin. Hade jag stannat ihop med Armin så hade jag egentligen haft en mycket bättre start på 7an.

Vi bråkade nämligen, vi gick från att va med varandra varje dag till att inte säga ett enda ord, inte ge en enda blick, på ett helt år. Nu känner jag knappt honom längre och ändå var det bara ett sånt litet tag sen jag satt med honom i skolbänken varje dag, tog följe med honom hem varje dag och satt i det så kallade "Kina-huset" varje dag. Men! Hade jag då fortsatt vara hans vän under 7an, då hade jag aldrig lärt känna dom människorna jag känner nu.

Jag älskade 7an, under halva 8an så såg jag tillbaka varje dag på vad som hände under det läsåret, jag saknade alla minne så himla mycket. Men en dag, så blev jag sårad, då efter en hel drös med sömnlösa nätter så bestämde jag mig för att inte fälla en tår igen. Jag klarade mig i ett halvår, fattar ni? Att gå från att gråta varenda kväll till att inte gråta en enda droppe på ett halvår! Det är skitbra av mig. Och egentligen så räknades inte den gången jag grät när det hade gått ett halvår sen ändå, för jag var full, dum och aa, man ska inte blanda alkohol med känslor.

Men varför jag alltid grät förut var för att på kvällarna så började jag tänka på allting. Nu, nu gråter jag som sagt aldrig, jag har knappt gråtit sen den dagen som nu också snart är ett halvår sen igen, så egentligen skulle man kunna säga att jag har klarat mig i ett år utan tårar, det är sjukt. Jag bestämde mig helt enkelt bara för att nå toppen, att bli stark. Och jag lyckades att bli stark, men att nå toppen, det kommer knappt gå alls, efter denna perioden i mitt liv då jag levde i minnesbilder, då stängde jag inne mina känslor, jag är som en kall låda inombords, ingenting finns där inne verkligen ingenting.

När jag skriver detta så verkar det som att jag lever i minnesbilder igen, men det är så att lite då och då behöver man ta en titt tillbaka på vad som hände. Om det inte hade hänt, hade du varit den starka personen du är idag, hade du levt på samma sätt och hade du mött de människor du möter idag? Man måste kunna se det positiva i det negativa för att kunna gå vidare. För mig är tanken "what's in the past, is the past". Så som jag lever nu, längtar bara till minnena jag kommer skapa, det är så jag vill ha det. Skulle jag fortsätta tänka tillbaka och vilja uppleva det varje dag på samma sätt, då hade jag aldrig kommit någonstans, jag hade aldrig fokuserar på min framtid och jag hade aldrig kunnat ta hand om mig själv.

Jag lärde mig helt enkelt att stänga inne känslorna, eller egentligen stänga ute, för jag låter dom inte ens komma in i hjärtat på mig. Det går genom öga och öra, men sen ut igen.

"Det har hänt, men nu kan jag inte göra något åt det, så varför inte lika gärna glömma?"

Jag kan ofta finna mig själv i en depression över att jag inte längre har de känslor jag hade förr, då jag kunde älska. Men sen är jag ändå glad över att jag lider av det så kallat depression, för jag älskar den starka människa jag är idag. Den tar inte åt sig, den låter sig inte såras, den slösar inte en massa tid på onödigt och den ser inte tillbaka.

Den lever i nuet och blickar framåt åt minnena den kommer att skapa.

Men det finns mycket hat. Så jävla mycket hat. Hade jag kunnat skippa delen "hat" så hade jag aldrig funnit mig själv deprimerad. Jag måste få in delen "älska" igen. Hat får mig att nå botten, hat upplever jag flera gånger varje dag. Och det är en sak jag ska lyckas ta mig ifrån. Det är vad jag bestämt mig för.

Den dagen hat är borta, den dagen vet jag att jag kommer vara på toppen, oslagbar.