Usch, fy och ännu mera usch. Jag vet inte längre alls hur jag ska lägga upp schemat i mitt huvud. Det var en enda sak jag begärde som inte skulle falla isär, en enda sak. Självklart var det någon jävel som inte ville att jag skulle ha en enda sak rätt. Så japp, nu står jag här och vet inte alls hur jag ska lägga upp detta. Det sägs att man ska ta en sak i taget, men det funkar inte så. Det går absolut inte.

Ni förstår inte alls vad jag babblar om, men jag var tvungen att skriva detta.

Och det känns skönt när jag tänker på att jag får slippa all denna skiten om ett år. Men det känns ändå förjävligt att jag troligtvis inte kommer klara av att ta mig dit, förjävligt.

Även samtidigt kommer den där förjävliga känslan fram om den där personen som skulle kunna rädda liv. Den där personen som faktiskt räddade ett liv, men sen förstörde det lika fort igen. Den där personen som tror att den fortfarande har mig bunden vid sitt hjärta. Den personen, det är just den personen som gjorde att jag hamnade här från allra första början. Det var den personen som gjorde mig till flickan på rosa moln, men lät mig falla ner till dom smutsiga lerpölarna.

Asso ååh, kan inte ens uttrycka mig ordentligt i ord med allt detta jag har igång just nu. Något är ju hela jävla sjukt fel. Börjar tappa tålamodet av att hålla hoppet uppe. Har aldrig varit såhär arg förut som jag samtidigt varit såhär ledsen, glad, sårad, fylld av kärlek, fylld av hat och tom. Vad är grejen, stanna tiden nu. På en gång så jag kan reda ut detta. Så jag slipper falla lägre, så jag slipper bokstavligt talat kämpa mig till döds, så jag slipper ligga såhär långt borta ifrån verkligheten. USCH! Jag är äckligt förvirrad.