När jag då vände mig bort från din blick och gick där ifrån så var jag helt säker på att jag visste vad det var jag lämnade bakom mig. Det var med min egna vilja, det var jag som ville bli av med dig och det var jag som ville lämna dig till det förflutna.

Vad jag inte förstod var hur mycket det skulle skada dig, hur sårad du skulle bli. Jag tänkte bara på mig själv, jag ville bara bli av med smärtan inom mig, känslan av att bli sårad gång på gång.

Klart jag då blev chokad när du kom gåendes med henne hand i hand, klart något brast inom mig och det är klart att jag genast ångrade mig. Jag förstod ingenting alls, jag ändrade genast min uppfattning om dig, du var korkad och idiotisk, inte längre lika perfekt. Men vad jag inte insåg var att det var jag som hade orsakat att du gick där med henne.

Och det tog ett tag innan jag förstod att även om hon inte var lik mig till sättet alls, att även om hon inte alls var typen du skulle falla för så bevarade hon ditt hjärta på en säker plats inom sig. Hon skulle aldrig göra något som skulle såra dig, hon skulle aldrig vända ryggen mot dig och hon skulle aldrig få för sig att bedra dig.

Du vet om att hon aldrig skulle försöka tävla med dig inom perfektionen och du vet om att hon aldrig skulle sluta älska dig. Även om du hade saknat mig så hade du aldrig givit upp någon person som henne.

Det var så jag insåg mina fel, hur jag skadade dig, hur jag stack knivar i sidan på dig och det var så jag började inse de saker hon gjorde bättre än mig.

Hon var stark, den mest självsäkraste personen jag sett skymten av på väldigt länge. Men styrkan inom henne fanns endast där för att det var du som gick där jämte henne och höll henne i handen.