Untitled.
Ibland, rätt ofta nu för tiden, önskar jag att jag levde i det förflutna. Det jag inte förstod då som jag förstår nu har jag ingen nytta av längre. Dom delarna som saknas nu, dom delarna som människor slet ifrån mig, det är dom jag verkligen behöver nu för att bli hel. Det var enklare då, även om det var svårt. Det var inte att bara ta dagen som den kommer, det var att ha fullt planerade dagar varje dag. Det var inte att ha tankar om att skolan inte spelar någon roll, det var att ha viljan att gå till skolan för att det fanns så mycket mer än lektioner. Människor passerar utan att jag lägger märke till det speciella dom har, när jag förut såg det så fort dom kom nära. Förut var det så mycket mer än att vakna upp på morgonen och inte ens ha en tanke på om något speciellt skulle hända under dagen. Förut var det så mycket mer än att vakna upp och vilja somna om igen. Dagarna går som om dom vore minuter, minuter av tystnad och stillhet. I min värld finns knappt något som kallas känslor längre, allt är iskallt, allt har endast med det vi ser att göra. Hoppet har dött ut, jag har inte längre några förväntningar. Jag har fastnat i något som står alldeles stilla, något som jag aldrig någonsin kommer hitta tillbaka ifrån.
Med andra ord, jag kommer aldrig sluta leva i minnesbilder. Jag kommer aldrig kunna lämna mitt förflutna bakom mig. För när jag inte har något att glädjas åt så har jag ingen vilja av att gå vidare och glömma.
Med andra ord, jag kommer aldrig sluta leva i minnesbilder. Jag kommer aldrig kunna lämna mitt förflutna bakom mig. För när jag inte har något att glädjas åt så har jag ingen vilja av att gå vidare och glömma.
Kommentarer
Postat av: 197
<3
Trackback