Jag önskar att jag någon gång kunde lära mig av mina misstag. Mer än ett år har gått då jag levt i den här skiten. Och som jag nämnde, du var nog droppen. Du var det där sista som fick mig att göra plattfall. Det var det jag inte klarade av. Även om det faktiskt var jag som gjorde alla felen, och det var jag som var en idiot, så kommer jag aldrig hitta tillbaka med dig. Om det skulle lösa sig så skulle det aldrig bli som förr. Men det jag har funderat på länge är om jag verkligen förlorat något på detta. Om det egentligen var bra att jag bröt det hela. För förr eller senare så hade det ändå hänt, vi hade ändå tappat kontakten och glidit isär. Och jag vet att jag är svag för sådana saker. Jag är jätte svag för att tappa kontakten med dom närmaste. Men om jag då avbröt detta själv så borde jag ju inte känna såhär. Fast dessutom hade jag aldrig brutit våran vänskap om det inte vart för dina sista meningar till mig. Det är dom som får mig att sjunka till botten. Det är dom som får mig att känna denna smärtan inom hela mig. Det är dom som får mig att fälla tårar. Och det är dom som håller mig vaken om nätterna.

Så det är inte bara det att jag förlorade dig som får mig att brytas isär.
Det är mycket mer än så.