Något jag verkligen visste var att det skulle gå fel. Jag skulle ändra mig även om jag inte velat säga något ännu. Du kommer inte orka mer, du kommer inte vilja mer. Jag vet att detta var min sista chans. Jag vet att du inte kommer ge mig en till. Men jag kan inte göra något åt det. Kan inte lita på dig som förr. Och jag hoppas att du kan förlåta mig för det någon dag.

"Du är mer än bara någon random person för mig."
Tror inte på den meningen längre.

Du förstår inte. Det finns hur mycket som helst jag vill säga. Men kan inte säga det sådär på en gång. Du vet vilken pussy jag är. Så varför inte bara försöka själv.

Jag önskar att jag någon gång kunde lära mig av mina misstag. Mer än ett år har gått då jag levt i den här skiten. Och som jag nämnde, du var nog droppen. Du var det där sista som fick mig att göra plattfall. Det var det jag inte klarade av. Även om det faktiskt var jag som gjorde alla felen, och det var jag som var en idiot, så kommer jag aldrig hitta tillbaka med dig. Om det skulle lösa sig så skulle det aldrig bli som förr. Men det jag har funderat på länge är om jag verkligen förlorat något på detta. Om det egentligen var bra att jag bröt det hela. För förr eller senare så hade det ändå hänt, vi hade ändå tappat kontakten och glidit isär. Och jag vet att jag är svag för sådana saker. Jag är jätte svag för att tappa kontakten med dom närmaste. Men om jag då avbröt detta själv så borde jag ju inte känna såhär. Fast dessutom hade jag aldrig brutit våran vänskap om det inte vart för dina sista meningar till mig. Det är dom som får mig att sjunka till botten. Det är dom som får mig att känna denna smärtan inom hela mig. Det är dom som får mig att fälla tårar. Och det är dom som håller mig vaken om nätterna.

Så det är inte bara det att jag förlorade dig som får mig att brytas isär.
Det är mycket mer än så.

"Ska jag förklara känslan för dig? Ska jag berätta hur det kändes dom 4 första veckorna på detta året? Varenda jävla dag var det samma sak. Först under dom första dagarna på lovet var det enda jag gjorde låg hemma varje dag för att jag inte ville gå ut. Jag ville inte träffa människor som skulle fråga vad som hänt. Sen var det skolan. Sjukt svårt varje dag. Sket till och med i att gå till skolan för att jag inte fått sömn på nätterna. Skippade någon lektion då och då för att bara försvinna ut ur folksamlingen. Men det var inte det jag ville berätta för dig.

Vill du veta hur det kändes varje kväll? Hur jag spenderade mina nätter? Först tänkte jag på dig. Sen alla orden, meningarna och betydelserna. Sen började det bränna bakom ögonen. Bakom ögonlocken såg jag bilderna av alla kramar, möten och alla gånger jag såg dig prata med mig och log. Sen tränger en tår fram och plötsligt rinner flera. Tårarna rinner i floder och jag börjar skaka. Sen blir det kallt och det börjar göra ont inom mig. Inte så att jag bara säger att det gör ont. Utan det gör verkligen ont. Som om det är ett tomt rum där inne och något med en slät yta slår fram och tillbaka från sida till sida. Då när det börjar göra ont känns det som att andningen börjar bli svår. Man får svårt att få fram luften och det gör bara ondare och ondare. Det gör så ont så att jag vill skrika. Biter i täcket och skriker tills rösten inte orkar mer. Tills kroppen blir utmattad av alla tårar och allt det som gjort ont och inte orkar mer. Sen rinner tårarna tills jag somnar av utmattning.

Samma sak var det varenda jävla kväll. Varenda jävla kväll! Och vill du veta vad det värsta utav allt var? Det var att jag visste att du somnade med ett jävla lyckligt leende på dina äppar. Att du somnade i tid, nöjd och lycklig och inte ens kunde tro att jag mådde dåligt."

Var det plötsligt någon som satte denna smärtan på omspelning för mig? Var det plötsligt någon som tyckte att jag kunde gå igenom detta med varenda person jag lärde känna? Var det plötsligt någon som tyckte att jag lika gärna kunde leva ett skitår till när jag redan börjat? Var det någon som valde detta för att verkligen få mig att brytas ner och försvinna för gott? I så fall har jag ett svar till denna "någon" : Du lyckades. Du lyckades få mig att känna precis samma smärta jag gjorde då. Du lyckades få mig att bli äcklad av mig själv ännu en gång. Du lyckades förstöra det hela för mig precis som förra gången. Och jag kan säga dig att det inte skulle förvåna mig om du lyckas få mig att försvinna i all evighet denna gången.

Du tog just mitt livs mening ifrån mig.
Jag trodde jag skulle klara det. Jag trodde jag var stark nog för att inte nå botten en gång till. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där på grund av dig. Vill inte leva om dom första veckorna på detta året en gång till. Vill inte ha sömnlösa nätter med tårar brinnandes i mina ögon. Jag har inte dig där för att hjälpa mig genom detta denna gången. Jag vet inte ens om jag orkar vara på botten. Jag vet inte ens om jag orkar ta mig upp igen. Jag vet inte ens om jag kommer kunna ta mig genom detta ensam. Jag vet bara att jag vill försvinna nu, jag vill inte vara kvar här. Jag vill inte leva i minnesbilder. Jag orkar inte länge till, jag vill inte vara med om detta länge till.
Jag vill bara kunna gå vidare och glömma.

Pontus är min homie igen, vi har löst allt och nu är det bra. Inte lika bra som förr kom vi båda fram till. Men vi ska få det här att funka. Har vi varit vänner sen vi var 4 fram tills nu, och bara bråkat denna gången och ingen annan gång så ska det fan funka. Får se vilka pinsamma blickar vi byter med varann imorgon i skolan. Lär ju bli en hel del fula leenden i alla fall.. Men är über glad över att vi löste detta, det behövdes!

Nu började tydligen Cold Case så efter det ska jag sova. Godnatt.

För dig känns det som om det var ännu längre sen.
Men för mig känns det som om det vore igår..

Explain the reason why I'm so much in pain.

Det är ett år sen jag åkte till Spanien idag. Ett år sen. Det känns som att det var nyss.. Fattar inte hur jag kan ta så sjuka beslut som jag tar. Låt mig inte bestämma saker, låt mig inte välja vad som ska göras, hindra mig. För jag har aldrig gjort något rätt på egen hand.

Jag saknar dig, jag saknar allt. Och det tar kål på mig. Det gör så att jag rasar inombords. Jag hatar mig själv för detta år som gått.

Jag önskar att du hade hindrat mig.

Har inte varit på humör på hela jävla veckan. Vafan är det här.. Nästa vecka skiter jag fan i allt, skolan sen hem, ensam. Plugga eller vad som helst. Klarar inte av människor längre. Alla blir ju bara förbannade på mig.

Ska i alla fall sova nu. Godnatt.

There's a piece of me missing.

"Du har förändrats sen vi träffades sist.."
Precis, det var ju 2 månader sen.